botkyrkasroster

Hur glömmer man och hur läker man, när allt gör som ondast?

Man kan fly till landet över en helg, sitta framför brasan inlindad i en filt. Man kan klä upp sig i sin allra, allra finaste outfit för att sedan möta upp sina allra, allra bästa vänner på stan över en öl. Man kan dricka några glas för mycket och sedan kyssa en främlings läppar. Man kan låta sig själv försvinna på ett dansgolv fullt av okända personer. Man kan låta sig själv försvinna för att sedan känna sig hemma i någons famn som man aldrig tidigare träffat. Man kan rensa ur sovrummet på saker som tidigare påmint om honom samtidigt som hög musik strålar ur högtalarna. Man kan ta upp kontakter som man tappat, för att ersätta, för att få känna något annat. Man kan skrika så högt man bara kan, springa tills bena ger vika eller sova tills dagarna blir till nätter. Man kan börja om, man kan bli något nytt.

Men ändå hittar man sig själv gråtandes klockan 02.35 en söndagsnatt, över hur det blev, över allt som inte blev. Gråtandes över hjärtat som värker och luftrören som krympt ihop till smala, smala sugrör, över tyngden som lagt sig över bröstet. Gråtandes över de armar som inte längre finns där för att omfamna en när allt är svårt. Över det som nu bara är ett enda tomrum. För hur många helger man än flyr till landet, hur många glas öl man än dricker, hur många läppar man än kysser så kan ingenting läka det som han förstörde inom en. Det spelar ingen roll hur mycket man rensar, hur mycket man tvättar och städar, för minnet av hans doft, minnet av hans hand i din och hans andetag mot din hals lever vidare. Det är ingenting som går att lägga i en papperspåse för att sedan slänga, det är ingenting som går att skrubba bort, det bara finns där. Man kan skrika och springa bäst man vill, men verkligheten kommer alltid ifatt. Verkligheten kommer alltid ifatt som ett slag i magen eller ett hinder att snubbla över. Och man vaknar varje jävla måndagsmorgon med känslan av att man är ensammast i världen och man inser att det inte går att göra verkligheten till något det inte är. Det går inte att fly från ett krossat hjärta. Inga helger på landet, inga glas öl och inga kyssar från främlingar kan laga det som gått sönder inom en.

Och det är inte förrän man insett det som man kan lära sig att acceptera att hur lång tid det än gått så är det okej att det gör ont. Det spelar ingen roll hur tungt och för jävligt det känns för så länge man orkar klä på sig sin allra, allra finaste outfit, så länge man orkar ta upp kontakter som man tappat och så länge man orkar dansa på ett golv fullt av okända människor så är man så mycket starkare än vad man tror. Man behöver inte fly i från det som gör ont, det är okej att känna och det är okej att falla så länge man reser sig upp varje, jävla, gång.

Och så småningom om kommer du somna en söndagsnatt utan att gråta för att sedan vakna upp en måndagsmorgon och förstå att, ja, du kanske är själv men du är aldrig ensam. För du är din egen viktigaste person och i slutet av dagen är du allt du behöver. Nästa gång du klär på dig din allra, allra finaste outfit, nästa gång du dricker några öl för mycket för att sedan kyssa en främlings läppar, nästa gång du dansar på ett golv fullt av främlingar så gör du det för dig själv, för din egna skull. Inte för att glömma, inte för att läka.

 

Anna Wikström, 18 år 

Om Skribenten

Den här texten publiceras på TidningenK i samarbete med Botkyrkas röster. Det innebär att texten tidigare har blivit publicerad på deras egen hemsida innan den hamnar här hos oss. Botkyrkas röster är ett projekt som drivs av Fanzingo, läs mer på www.fanzingo.se eller kolla in Botkyrkas röster på Facebook :)