TW: Den här texten innehåller detaljer om panikångest och självskadebeteende.

Kämpa. Pulsen höjs, andetagen blir snabbare, omgivningen snurrar eller blir suddig, känslan att vilja spy finns där någonstans långt ner i halsen. Kroppen rycker till ofrivilligt upprepande. Detta är bara några av de symptom som kan finnas vid en attack av panikångest. Det är olika för alla.

Det jag nyss beskrev är hur jag upplever det. Ångest är kan beskrivas som ett stort svart moln som förföljer en och det kan ibland bestämma sig för att blixtra till, orsaka ett oväder. Helt utan förvarning. Det är många som lider utav ångest och/eller liknande och det är inget som ska gömmas undan. Nu, när normer och ideal håller på att ta över vår värld är detta viktigare än någonsin att prata om.

Var tredje kvinna och var femte man kommer någon gång att drabbas av ångestsyndrom under sin livstid. De senaste åren har dock ångesten minskat i Sverige förutom i en åldersgrupp: 16-24 år.

Jag är själv 17 år och lider av ångest. Min teori till varför just unga blir drabbade är idealen och normerna, nej förlåt, jag menar de helt idiotiska idealen och de negativa normerna. Dessa styr samhället och dess invånare. Hur vi ska bete oss, vad vi ska säga, vad vi ska köpa, hur vi ska göra saker. Men viktigast av allt, hur vi ska se ut. Det är oftast detta som unga lägger fokus på, perfektion. Tro mig, det är det jag gör varenda dag, försöker uppnå perfektion. Ett påhittat ord som är precis utom räckhåll och gör att hur mycket en än försöker så går det inte att uppnå det. Det är bara fantasi, trots att jag och många andra vet om det här så fortsätter försöken att bli perfekt. Tills det blir för mycket.

Ärr. Ett väldigt laddat ord. Betyder absolut ingenting för vissa, hela universum för andra. En sak som går hand i hand med ångest är självskadebeteende. Med tanke på att just ämnen som psykisk ohälsa och självskada är så tabubelagt så vet vi inte riktigt hur vanligt det är, återigen är detta otroligt viktigt att prata om. Detta är faktiskt ett problem, som existerar, och bara för att det inte är enligt “reglerna” att ha ärr så ska det inte sopas under mattan. Det behöver inte heller vara ärr på kroppen, det kan vara inuti också. Till exempel är det vanligare än en tror att använda sex som självskada, eller också stanna i ett förhållande som inte alls får en att må bra. Det kan finnas ärr på armar och ben, hjärta och själ.

Synonymer med perfektion, från synonymer.se: fulländning, fullkomlighet, felfrihet. Min egna synonym: omöjlig.

Som sagt är perfektion mitt mål med livet. Det ska gå bra för mig i skolan, jag ska vara en social människa, ha många kompisar, jag ska även träna och ha den kroppen som anses vara den perfekta. Ibland kan jag få höra en fnysning när jag blir glad över att jag lyckades pricka in alla A-kriterier på provet, enligt många i min gamla klass har jag det lätt för mig. Allt flyter på. Det de inte vet om, är att jag ofta sitter på golvet i mitt rum. Andas in, andas ut. Svettas så det rinner, försöker fokusera på spegeln i mitt rum och de tre orden jag lite kliché-igt skrivit på den med min kajal: “DU ÄR FIN”. Nej, inte fin, inte perfekt. Skadas. Skada mina armar, mina ben tills de blir röda. Tills jag ser sår, rött. Jag vill ut ur min kropp, men jag är inspärrad, har ingenstans att ta vägen.

Trots att jag var helt lugn precis innan jag började skriva på förgående stycke bultar nu hjärtat i max, mina armar är klibbiga av svett och jag kan inte riktigt fokusera på glaset med vatten jag har framför mig. Det var jobbigare än jag trodde att skriva om detta, men någon måste göra det. Annars kan vi inte lösa detta problem som tynger ner alldeles för många själar.

Det svarta molnet som heter ångest förföljer en. Det är svårt att våga prata om det, samhället tillåter egentligen inte sådant, men vi skapar våra egna regler. Vi ska leva livet med våra egna bilder av perfektion, som vi vill att det ska vara. Jag vet, det svarta molnet är svårt att bli av med. Prata med någon, gör något som får er att må bra,  tänk på annat. Jag kämpar varje dag, och jag tänker inte ge upp. Även fast jag går under på vägen. Kämpa.

Jag som har skrivit denna texten är kallad Cam, är 17 år och bor i Stockholm. Trots att jag bara är en liten människa utan makt så tänker jag kämpa för att samhället ska bli ett samhälle för ALLA. Oberoende av kön, etnicitet, ålder, läggning, ursprung, utseende etc. Vi måste se de riktiga problemen i samhället, de dödar. Det här är långt ifrån det sista ni ser från mig, på min blogg nouw.com/medsmåbokstäver skriver jag om just sånna här ämnen. Tack för att just du läste!

Om Skribenten

mm

Vi har några skribenter som vi gillar riktigt mycket och som ibland, då och då, kommer publicera sina texter här. Håll utkik! :)