I onsdags breakade kulturvärldens största årliga nyhet i vanlig ordning. Den svenska akademien presenterade årets nobelpristagare i litteratur – Bob Dylan.

Antalet ögonbryn som höjts åt att musiklegenden Bob Dylan vinner priset är stort och rösterna som höjts emot det har, redan samma dag som nyheten släpptes, bildat en världsomspännande kör av ilskna författare och kulturskribenter. Det är många som inte är särskilt förtjusta i akademiens beslut helt enkelt.

Kritiken som riktats mot beslutet har, vid sidan om den väldigt relevanta och återkommande kritiken om att det mest är vita gubbar som vinner den här typen av priser, bestått av ganska kränkta kommentarer om att hela världens romanförfattare och poeter åsidosätts för en låtskrivares skull. När jag läser den kritiken känner jag att de själva utesluter en av de litterära former som folk har lättast att ta till sig. En litterär form som vi alla kan relatera till – låttexter. Hur många av oss har inte gråtit till låttexter som berör oss och förändrar oss? Typ alla. Och hur många av oss har egentligen gråtit till Tranströmers dikter? Typ ingen. Den kulturella betydelsen i musik är enorm, och det faktum att låttexter nu erkänns som relevant litteratur är ett stort steg framåt för en mer demokratisk kulturell sfär. Det här beslutet förändrar på det viset väldigt mycket. Visst, jag är ett Dylanfan, men det är inte därför jag blev glad av att höra att han hade vunnit. Jag blev glad för att nobelpriset kanske för första gången sedan det instiftades spränger sociala gränser. Jag blev glad för att pretention för en gångs skull satts åt sidan för att lyfta något som är folkligt, lätt att relatera till och lätt att förstå utan att för den sakens skull kompromissa med kvalitén som nobelpriset ändå är ett vattenmärke för.

Men även om Dylans musik spelade en stor roll i 60-talets folkrättsrörelser, även om hans musik lyckas vara verklighetsskildrande och surrealistiska på samma gång och även om jag är ett enormt stort fan… så finns det gott om musiker som också förtjänar ett nobelpris minst lika mycket och som inte är vita män. Svenska akademien sitter på kulturvärldens mest effektiva verktyg för att få in förtryckta gruppers perspektiv på vår omvärld och samtid i rampljuset och det är så jävla tråkigt att återigen få se på hur den chansen att förändra slösas bort. Och när en ser det på det sättet så är det svårt att känna att årets nobelpris i litteratur förändrar något alls.

Om Skribenten

mm